En avlägsen släkting till mig. Rut 94 år. Hon har varit gift med min syssling Gösta. I 74 år var dom gifta och inte varit ifrån varandra "någon dag"
Att närvara på en begravning är GRÄSLIGT! Egentligen, vem det än är. Tankar, frågor och känslor bara hopar sig. Det blir som ett trassligt garnnystan som inte går att reda ut. FY..... säger jag!
T ex, vilka hemska begravningar har vi framför oss? Eller så har vi inga alls!!!!
Rut var en fantastisk person, fick man veta vid begravningskaffet. Det är ju klart för det har dom flesta varit efter sin död.
Men hörni.....! Hallå...... kan vi inte ge varandra den uppskattning, som vi så väl behöver, INNAN vi "kolar" !!!!!
Jamen håller med! Vi mååååste säga det oftare till varandra! Hur mycket man tycker om varandra. Om man nu gör det. Och vad man uppskattar hos varandra. Kom igen nu! Vi växter ju både när vi får komplimanger och när vi ger. Känns ju så bra! Du är en sån fin mamma, Mamma! Du är rolig och har humor. Gillar att vara med dig. Du e gosig att krama. Du e så bra på att pyssla om mig. Ge mig goda råd när jag behöver. Lyssnar när jag behöver. Du är ju heeeelt underbar mormor till mina tjejer. (och nu börjar jag gråta..) De älskar dig! Jag är så glad att mina tjejer har en fin mormor, som inte jag fick någon gång. Älskar dig, mamma! Puss
SvaraRadera