Skärblacka

I måndags var jag på föredrag om andning. Som jag sa att jag skulle. 

Andra upplever äventyr t ex på safari i Afrika men för mig räcker den här kvällen som ett äventyr. 

Körde en timme innan för att riktigt komma i god tid kl 18. 

Haha... Skärblacka..... lätt som en plätt!

Att köra. Kom då på att "det blir ju mörkt under tiden jag är där". 

( svårt att köra i mörker nu för tiden, ja ni vet....)

Folkets hus. Körde till det jag trodde var Folkets hus. Gott om tid ju så jag gick till Apoteket. Stängt 17.30 Typiskt, på landet!!! 

Inget folk, inga bilar. Är det här Folkets hus? Frågar en som förklarar vägen. - Du ser det lätt när du kommer fram. 

Meen herre gud! Fick köra fram och tillbaka, fram och tillbaka, ut och in i bilen för att fråga. 

 Ska jag skita i't och åka hem istället? Näee, vet du vad!!!!

Fem gånger frågade jag om vägen till FOLKETS HUS. Och det berodde inte enbart på mig. Mörkret och några av dom visste nog inte, fast dom låtsades. 

Och vad var klockan då? 18.15!!!!

Ok jag kommer försent. Gilla läget bara!

Smög mig in, längst bak naturligtvis. Hörde "inget", såg "inget" folk omkring mig hostade som galningar. 

Vad GÖR jag nu? Har jag betalat 350kr för att sitta här? 

Att resa mig upp och gå framåt och leta en plats var otänkbart. Varför?

Men i pausen, då?

Ja, så blev det. Längst fram på en ledig stol. 

Föredraget var intressant, av det jag hörde, men mycket klokare blev jag inte. 

Dags åka hem då. I mörkret! Läskigt!

Lite pirr i magen, på gränsen till miniångest. 

Jag tänkte på Reidun, vår tuffa kompis, som så ofta kör den här vägen. 

Om HON kan.....så kan jag!!!

Hem kom jag och kände mig dessutom väldigt glad att jag hade utsatt mig för det här äventyret. Jag hade växt. 

Har jag återgett min äventyrliga kväll tillräckligt? ;-)